Idag har det varit fullt upp. Vi började dagen med att fara till Johans moster och fika, där blev vi i ungefär två timmar. Sen for vi på barnens hus och clas olsson, och så hann vi bara hem och vända så for jag och molly till sofie å theo och Johan for och såg en fotbollsmatch. Har dessvärre inte blivit så mkt av att vara ute idag, men jag hoppas på lika bra väder imorrn för isf ska vi vara ute mycket..
Måste in till stan och köpa ett par skor som jag lagt undan. Jag och Anna suktade efter dessa skor redan förra månaden, och hon slog till, men jag var alldeles för fattig för att ha råd. Men nu tänker jag faktiskt köpa dom!

Hursomhelst.. Det var inte det jag tänkte skriva om nu.
Jag måste bara dela med mig av min nervositet, rädsla och ångest(låter säkert töntigt för vissa, men det skiter jag i..)
Molly ska sova borta på fredag för första gången, det blir hos mormor. Och det handlar inte alls om att jag inte litar på att mamma kan ta hand om henne eller nåt sånt. Det sitter enbart hos mig själv. Jag tycker det är skitjobbigt redan nu, och då har jag bara hunnit tänka på det en miljon ggr. Vi har väl tänkt göra det ett tag, men jag har som lyckats slingra mig några gånger för att det är enklast så. Valborg har vi ju planerat sedan länge tillbaka och nu SKA det göras. Jag gruvar mig för då vi ska lämna henne, för då lär jag ju börja gråta, och det har jag inte alls nån lust med. Och så gruvar jag mig för då vi väl är borta, att jag inte ska kunna ha kul pga av att jag kanske bara tänker på henne. Och så de två värsta stunderna, när vi kommer hem på natten och Molly inte ligger i hennes säng bredvid oss, och på morgonen då jag inte kommer att vakna av henne eller få vara den som tar upp henne först.
Jag kan ju förstå att det här kommer vara nyttigt för oss båda, hon är van att jag alltid eller nästan alltid är med henne alla hennes vakna timmar. Och hon är van att jag är den som tar upp henne på morgonen direkt hon har vaknat. Men min rädsla är framförallt att hon ska undra "vars är mamma?". Eller att hon saknar mig på samma sätt som jag saknar henne. Usch det skär i hjärtat bara av tanken. Hon är ju väldigt mammig, det vet nog dom flesta. Hon kan börja gråta bara för att jag går iväg en bit och hon inte ser mig längre, och det är ju såklart inte alls särskilt kul.
Jag hoppas verkligen att det kan bli helt tvärtemot mina dumma tankar, och att allting går jättebra för MIG. För som sagt, det här handlar inte om att jag inte tror att Molly kommer ha det bra hos hennes mormor. Och är det så att det inte går bra, ja då får vi väl helt enkelt bara fara hem. Det är ju egentligen inte värre än så. Men när man väl börjar tänka, då skenar det alltid iväg till helvetet typ...

Nä nu ska jag försöka tänka positivt innan jag gräver min egen grav! :)
Dags för lite middag kanske..
Hejj!