Det närmar sig
Trodde inte att det skulle vara SÅHÄR jobbigt då jag faktiskt är med henne hela tiden förutom varannan helg. Men usch va ont det gör. Nu är hon ju dessutom inte frisk. Spydde ner hela sängen inatt och har massa hosta å snuva. Och så är hon ju väldigt mammig, är som oftast bara jag som duger. Så därför känns det extra jobbigt då jag vet att hon förmodligen inte kommer vara lika trygg hos Johan som här. Känns som att jag överger henne på nåt sätt, tänk om hon undrar varför inte mamma är där :(
Vi har varit hos farbror doktorn idag. Både jag och Molly Har ju varit förkylda i ca 3 veckor, så min kära mor i princip tvingade mig/oss dit. Jag fick inget svar idag, men han trodde att det kunde vara Mycoplasma som jag har, nån slags lunginflammation om jag nu fattade det rätt. Så jag ska börja äta antibiotika, andra "penicillinkuren" på en månad. Nåja, det gör ju mig frisk så. Molly hade "bara" en vanlig förkylning men var lite röd i ett öra så det kunde väl bli öroninflammation om vi har otur..
Ska hälla i mig lite mer te så att jag får upp lite värme och sen blir det sängen!
Tjing
Anna, jag förstår att det är skitjobbigt att vara utan Molly, jag har varit i liknande situation då Fabbe var liten. MEN - även om hon är mammig och bara vill vara med dig så är det viktigt att hon behåller en bra relation med pappsen också, det är knivigt då de är små - men försök tänka positivt, helgen då hon är hos J då kommer hon ha jätteroligt, han har saknat henne och de kommer hitta på roliga saker, han har energi för henne osv medan DU den helgen ska försöka tänka på dig själv. Sov till 12. Ät skärpmat. Vila på dagen. Shoppa i lugn och ro. Gå på bio. Träffa vänner - sånt du inte har möjlighet att göra varje dag då Molly är med.
Du måste få egentid du med - även fast du älskar lillan högre än något annat som nånsin existerat.
Även då man är sambo tar man sig ju egentid från barnet eller hemmet.
Hoppas du tarmina ord som pepp - inte som kritik, jag vet att det skär i hjärtat att inte kunna vara med hela tiden.
Stor kram till dig.
Jag får tårar i ögonen när jag läser dina inlägg. Jag har inte själv barn, men kan verkligen förstå hur du känner. Jag vet inte om du någonsin kommer att "vänja" dig vid situationen, men kanske accepterar du det som det är en dag. Förändringar i livet brukar på ett eller annat sätt alltid föra något gott med sig, om än det knappast känns som det just nu. Kämpa på! Jag skickar styrkekramar till dig, och ser fram emot morgondagen (om du fortfarande tänker vara med med tanke på penicillinet?). KRAAAM! /Ida
