Det här med barn nr 2.
När jag tänker på att skaffa barn nr 2 får jag ångest. Inte nu någon extrem sådan, men en obehagskänsla, som att jag skulle göra fel om vi skaffade ett syskon till Molly. Dels så tänker jag på allt dåligt samvete jag skulle ha, att dela upp mig på två, och ge båda barnen lika mycket uppmärksamhet. Jag får dåligt samvete mot Molly, känns som att jag skulle "svika" henne om vi skaffade ett syskon. Att hon skulle känna som att hon inte duger. Usch vad jag vill släppa dessa tankar! Jag/vi vill absolut hursomhelst inte ha något fler barn än på ett tag, oavsett mina tankar kring det. Men jag är rädd för att jag alltid kommer känna såhär..
Kan det bero på att jag själv har varit ensammen och utan syskon under min barndom, eller?
Självklart blir det extra svårt att tänka sig ett till barn med tanke på vad som har hänt mellan mig och Johan. Tanken på att det ska hända igen är ju förstås skrämmande. Nog för att jag egentligen inte tror att det hände just för att vi skaffade barn. Det hade nog hänt ändå.
Nä dags för lite tvätt och städ!
Jag känner faktiskt tvärt om att jag " sviker" H om han ungefär ett syskon för om det händer något med nej å Niklas så har han ingen att dela det med,.just det tänker jag mkt på men SEB hur kan jag älska nästa lika mkt,.hur får man tidn. Att gå runt å hur får som lika uppmärksamhet osv tror jag var å varannan tänker:)
Hur mycket ångest tror du jag hade över just det då jag fick veta att vi skulle få två på en gång?!?!?!?
DEt var det enda jag tänkte på "Hur ska jag klara av att ge båda två lika mycket kärlek?!"
Och ärligt talat så är det superjobbigt. Inte att ge dom kärlek såklart, men att få det att bli "lika", känner dåligt samvete direkt jag har en i famnen å vet att den andra oxå gärna velat komma upp...
Men nu är ju mina pojkar van från första början att "dela", och dom tänker ju säkert inte på det, men det gör jag hela tiden.
Men du ska inte känna att du sviker Molly om ni skulle skaffa ett till, absolut inte, tror att det viktigaste för ett storesyskon är att hon/han får känna sig delaktig i att "ta hand om" det nya syskonet. Tänk så duktig och bra hon är med Filip och Albin, och hur stolt hon är då hon gett dom tutte m.m.
Och som Linnea skrev, dom har ju alltid varandra oavsett vad som händer. Dom behöver inte vara bästa vänner, dom har ändå upplevt så mycket med varandra och har alltid nån att gå till.
Säkert skulle det vara jobbigt från början för henne, självklart, men tror att det ändå skulle gå över snabbt.
Men jag förstår hur du menar, för om ja tänkter tanken nån gång att vi ska skaffa fler så känns det ungefär samma, men kanske lite lättare för mig, för grabbarna har ju ändå varann redan.
Men OM det ska bli nå fler barn här det är osett, och i så fall om ganska många år.
nån magbild kommer det nog dröja med verkar det som.. jag får aldrig tummen ur:P och helt ärligt har inte en liten mage ens en gång,,.. så ul om 2 v blir spännande! vet i alla fall att lill hjärtat tickar så det känns bra=)
