Hade väl egentligen inte tänkt skriva någon sån, men låg och funderade igårkväll då jag skulle sova på hur allting gick till, och kom då fram till att jag vill skriva en berättelse mest för min egen skull så att jag själv kan gå tillbaka och läsa senare då jag kanske hunnit glömma en del.
Så here we go... :)

Det hela startade fredagen den 4/9 ungefär halv tolv på dagen då vattnet helt plötsligt, och helt oväntat gick då jag ställde mig upp för att kolla om regnet lugnat ner sig. Jag stod länge kvar i hallen för att vara helt säker på att det verkligen var det som hände innan jag ringde till Johan som var och jobbade och bad han komma hem. Ungefär 5 minuter senare var han hemma, nervös och chockad precis som jag. Efter att vi lugnat ner oss lite och städat bort det värsta av pölarna så ringde jag till sunderbyn för att höra om vi skulle komma upp för en koll. Kvinnan i telefonen gav oss då ett bättre förslag - att vi skulle ringa på specmödra här på sjukhuset för att fara dit och göra en ctg, istället för att behöva släpa oss till sunderbyn då vi mest troligt hade blivit hemskickade på en gång eftersom att jag inte hade ont överhuvudtaget. Så jag ringde dit istället och vi fick en tid halv 1 för koll.
Där fick vi konstaterat att det var vattnet som gått, och jag fick ligga i en ctgkurva i ungefär en timme. Jag hade ganska mycket sammandragningar, men som sagt, inte ont överhuvudtaget. Så vi fick precis som vi trodde åka hem igen...
Vi for på videoteket och hyrde 3 filmer, och sedan till mamma för att äta lunch.
Jag minns att jag började få lite ondare då vi satt och åt, men långt ifrån så ont som jag trodde att man skulle ha. Så vi for hem, la oss i sängen för att försöka vila och såklart vänta in mer smärta. Det var nog den enda gången i mitt liv som jag verkligen längtade efter att få ont!
Exakta klockslag har jag redan hunnit glömma, men då jag läser i papprena om förlossningen så står det att jag började få ordentliga värkar ca 21.00. Så det var nog då Johan tvingade mig att ringa sunderbyn första gången. Kvinnan som jag fick prata med då frågade hur länge värkarna höll i sig och hur länge det var mellan dom. Och då hade jag nog ungefär 4minuter mellan varje värk, och dom höll i sig max en halv minut. Så hon tyckte att vi skulle avvakta, och att vi kunde värma handdukar som jag skulle lägga mot ryggen. Då trodde jag att det skulle bli en lång väntan på bebis och att vi med all säkerhet skulle få vara hemma hela natten, för SÅ ont hade jag faktiskt inte. Allt det onda satt i ryggen och ner efter benen vilket tydligen var normalt, men jag hade förväntat mig nåt helt annat.
Johan sprang iallafall mellan köket och sovrummet och värmde dessa handdukar i micron. Men efter några vändor tog han in den i sovrummet och ställde den på hans sängbord, för då ville jag ha en varm handduk hela tiden. Det var så skönt! Det hela slutade dock med att några handdukar brändes och det stank i hela huset, så vi la ner det projektet och jag släpade mig istället mot duschen. Där satte jag mig på pallen i duschkabinen med varmt vatten på magen och ryggen. Johan stod och duschade mig, och jag kände mig som en gamling på ett äldreboende som inte kunde duscha själv. Haha. Började få ondare och ondare men smärtan var fortfarande hanterbar. Stod t o m och skrattade där i duschen medans värkarna kom.
Nu hade nog klockan hunnit bli 23.00 när jag la mig i sängen igen. Och återigen så var det Johan som tyckte att vi skulle ringa till sunderbyn en gång till. Men envis som jag är så vägrade jag, så Johan ringde själv och förklarade situationen. Barnmorskan ville iallafall prata med mig, och då hörde hon nog att det var ganska nära. Så hon tyckte att vi skulle komma in. 23.30 var vi iväg. Jag ringde mamma i bilen påväg dit som jag hade lovat. Nu hade jag ungefär 2 minuter mellan värkarna och dom höll i sig i ca 1 minut. Det var ett ordentligt tryck neråt, kändes ungefär som att jag skulle skita på mig! Pratade med mamma under två värkar och hon lugnade mig och sa att jag skulle andas genom värkarna istället för att trycka på. Det var riktigt svårt men gick till slut.
Vi var framme i sunderbyn ungefär 00.15 så vi parkerade på akutparkeringen och gick in. Såg inte en skymt av någon rullstol så jag fick helt enkelt gå hur svårt det än var. En sköterska på akuten visade oss en skylt som skulle leda oss till förlossningen, och jag trodde väl att det skulle vara ganska nära. Men helvete, det var ju som att gå i en labyrint. Genom källaren, och i långa korridorer hit och dit. Vägen tog aldrig slut kändes det som! Jag blev tvungen att stanna flera gånger, trycka mig mot väggen(av nån anledning..) och även nästan krama sönder Johan..
Men så till slut var vi framme. Barnmorskan som vi pratat med i telefon öppnade åt oss och tog oss först in i ett vanligt undersökningsrum, sen insåg hon nog ganska snabbt att vi inte skulle bli där länge så vi fick lägga oss i en förlossningssal på en gång istället. Jag blev kopplad till en ctgkurva igen och vi drack lite saft. Nu hade jag rejäla värkar så jag fick prova lustgasen på en gång. Förstod mig inte alls på den i början, utan tyckte mest bara att den var obehaglig och luktade illa, så jag spydde.
Nu skulle barnmorskan kolla om jag öppnat mig nåt, och det hade jag minsann. 5cm! Nu har du ju gjort hälften sa hon, och jag såg timmarna framför mig... Klockan hade dock redan hunnit bli 01.30, så det var ju inte alls så länge kvar, men det kunde jag ju inte veta. Gav lustgasen ett nytt försök och provade även gåstolen, att stå tyckte jag var jätte oskönt och mina ben var så svaga, så jag la mig i sängen igen och andades lustgas när värkarna kom. Barnmorskan och Johan hade nu hunnit fråga mig ett antal gånger om jag ändå inte skulle ta epidural eftersom att jag hade ganska svårt för att andas genom värkarna, och den skulle ju tydligen ta bort den smärtan.. Så tillslut gav jag med mig så hon hämtade läkaren. En väldigt konstig prick av det jag minns, om inte annat så var han då riktigt nyvaken. Han hälsade och förklarade hur det skulle gå till, och sen berättade han om allt i detalj vad han gjorde på mig. Som tur var så sov jag nu mellan värkarna eftersom att jag verkligen börjat gilla lustgasen och tog den kanske liiite för ofta :-)
Tror även att det var nu nångång som jag låg och yrade om att saften var så god, så Johan hade rätt så kul åt mig!
Efter ungefär en halvtimme skulle epiduralen börja verka, jag själv minns väl inte att den gjorde så stor verkan. Men enligt Johan så hjälpte den nog en del. Hade ju fortfarande enorma krystvärkar, men det andra onda försvann och jag kunde slappna av bättre. 
Nu hade jag öppnats 7cm och klockan var 02.30. Minns faktiskt inte så mycket från då och fram till 04.00 då jag var helt öppen och fick börja krysta. Så stark har jag nog aldrig kännt mig. Jag tog i utav bara fan, för nu visste jag ju att vi snart skulle få träffa våran bebis! Barnmorskan och Johan peppade mig jättemycket. Kan fortfarande höra deras röster eka i mitt huvud "kolla tjejen!", "bra anna, du är så duktig!" osv. Barnmorskan frågade om jag ville känna på huvudet då det kommit ut en bit, men jag tackade nej :P
Någon minut senare var huvudet helt ute och i nästa värk krystade jag en gång så kom hela bebisen! Jag hörde ett så ynkligt litet gråt precis då hon kom ut. Både jag och Johan började då gråta, massor. Dom la inte upp henne på bröstet direkt eftersom att navelsträngen var för kort, så Johan fick klippa den först. Sen fick jag se henne, så liten och så vacker! Tårarna bara forsade, kunde inte riktigt förstå vad som precis hade hänt. Vilken känsla, helt obeskrivbar...
Lördagen den 5/9 kl 04.22 föddes alltså våran lilla flicka - Molly!
Världens finaste.
Vi älskar dig!