Jag har valt att bara ge lösenord till ett fåtal personer, min närmaste vänner och några bekanta. Och jag hoppas att ni som fått lösenordet behåller det för er själva. 
Anledningen till att jag lösenordsskyddar är ju förstås för att jag och Johan som de flesta redan vet har separerat. Och med det har det följt en hel del problem, bråk och irritation såklart.

Livet har gjort en totalvändning. För ett år sen var jag och Johan så lyckliga som vi bara kunde bli. Molly hade kommit till världen för ungefär två månader sen. Vi bodde i vårat gemensamma, fina och nyrenoverade hus. Livet bestod endast av lycka!
Några månader senare, ungefär för ett halvår sen kände jag att allt kanske inte var riktigt som det borde. Jag och Johan slutade nästan helt att prata med varann, vi rörde inte i varann. Och de få gånger vi pratade så uppstod det irritation på en gång. Så istället för att tjafsa och vara irriterade, slutade vi prata överhuvudtaget..
Väldigt fel gjort av oss båda kan jag ju se såhär i efterhand. Hade vi bara pratat om våra problem hade det kanske gått att lösa innan det blev för sent.. Jag tog iallafall tag i saken i slutet på augusti, en vecka innan Molly fyllde 1 år.. Jag sa att allt kändes skit, att jag mådde skit, och hans svar på en gång var "för att det är dåligt mellan oss eller?". Ja, sa jag. Det är just därför. Vi pratade och pratade, jag sa hur jag kände, att det kändes som att jag hade tappat känslor för honom. Att jag inte riktigt kände som man kanske borde göra för den partner man ska leva med resten av sitt liv. Jag berättade varför jag kände som jag gjorde, men det har jag dock inte tänkt gå in på här, även fast jag lösenordsskyddat. Jag vill inte på nåt sätt öppet prata illa om Johan, även om han är fullt medveten om vad det handlar om. Men äh, det är bara onödigt ändå. 
Jaja, hursomhelst.. Han sa iallafall att han skulle bättra sig, hoppades att jag skulle ge honom och oss en chans. Och som han förändrades. Nu kan jag ju inte heller här gå in på vad han gjorde, men bra var det! Hursomhelst så kände jag att det kanske bara var en grej han gjorde just för stunden, för att inte förlora mig/oss. Han visade vissa tendenser mot sitt gamla jag och då kände jag på en gång att nu är det kört. Han frågade mig en vecka senare om jag hade bestämt mig, och jag var väldigt velande, men sa till slut hur jag kände och tänkte. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att separera. Efter det samtalet blev allt annorlunda. Vi var inte ovänner alls, vi var nog faktiskt mer vänner efter beslutet än innan konstigt nog. Jag funderade ganska ofta på varför han var så accepterande gällande mitt beslut, varför var det så enkelt att genomföra nu helt plötsligt, inga protester, ingenting...
Jag började kolla efter lägenheter ganska snabbt, säkert dagen efter. Och till slut fick jag då tag på en på furuberget, inflyttning 1/10.
Veckorna innan jag flyttade var nog bland de konstigaste jag varit med om.. Jag började prata med en kille på facebook, nämner inga namn, men många vet ju redan. Vi träffades några gånger, både själva och tillsammans med gemensamma vänner. Jag kände något, men visste inte riktigt vad, var det äkta eller bara ett "enkelt" sätt att ta sig ur separationen på? Jag sov hos han en natt, jag och några av mina tjejer hamnade där på efterfest och jag valde att stanna sen. På morgonen fick jag ett sms av Johan där han undrade vars jag var. Och då svarade jag helt ärligt vars jag var och hos vem jag var..
Då jag kom hem förväntade jag mig världens liv, minns att jag var lite nervös när jag klev in genom dörren.. Men jag möttes av en GLAD Johan, han klagade lite på att han var bakis och att han aldrig mer skulle dricka. En halvtimme senare for han med hans föräldrar till Ikea och inte ett ljud nämndes om vad som hade hänt. Konstigt tänkte jag ju då, men jaja, han bryr sig väl bara inte. Fick ett samtal senare på em då han ringde och sa att han skulle iväg å se fotboll hos en kompis på kvällen, så att inte jag skulle planera nåt.
Han kom hem från Ikea, hoppade i duschen, tog fram en t-shirt, hämtade strykjärnet, tog parfym och tuggade tuggummi. Då anade jag ju såklart att han inte skulle till nån kompis, men jag sa inget. Jag tänkte att det bara skulle vara onödigt eftersom att han inte hade frågat mig vad jag hade gjort..
Morgonen efter kunde jag inte hålla mig, så jag skrev ett sms och frågade vars han e g e n t l i g e n hade varit.. Några sms och telefonsamtal senare kom det fram att det var hos en tjej han varit. En tjej som han tyckte väldigt mycket om, som dessutom jobbar på hans jobb. Historien runt allt det är lång, men nu är dom iallafall tillsammans. Han och Tina.
Det känns, det gör det. Och inte för att jag saknar Johan på ett sånt sätt nu. Men efter att jag/vi flyttat ut för två veckor sen, så skaffar han sig ett nytt förhållande. Det vore väl mer konstigt om det inte skulle kännas.. När jag fortfarande bodde kvar i huset och visste att dom träffades var det inte alls på samma sätt, då var allt mest bara sjukt. Vi turades om varannan kväll att fara bort, och vi var helt öppna med vars vi for också, han till henne och jag till han...
Nu när det har gått nån vecka så kan jag känna att fan vad fort det har gått, vad var det egentligen värt när han så snabbt kunde byta ut mig mot nån annan? Min familjedröm har krossats, och det är det värsta. Jag mår skitdåligt och känner mig grymt misslyckad över att vi separerade 1 år efter vårt barn föddes. Det var ju inte precis såhär jag såg framför mig att mitt liv skulle se ut...
Det är jobbigt när jag ser att Molly påverkas av hur läget är, trots att hon är så liten. Dom första nätterna i lägenheten var hon väldigt gnällig och orolig, sov inte alls som hon brukade och var inte sig själv överhuvudtaget. Nu märker jag bara lite då och då, och det är efter att hon har varit i huset och sen kommer hit igen, då lyser hennes förvirring igenom och DET gör ont i mammahjärtat. '
Molly bor förresten med mig, Johan ska ha henne varannan helg, så för mig är det naturligtvis jättebra! Jag vill alltid vara med henne, dom gångerna jag inte är det blir jag helt tom, jobbig känsla. Hon är mitt allt, mitt liv. 
Som det känns nu är det mycket mörker, men nångång måste det ju vända... 
Det är klart att jag går igenom en stor sorg, för det är precis det jag kallar det. Jag sörjer inte Johan, utan jag sörjer förlusten av min familj som jag skulle ha resten av mitt liv. För även om jag nu träffar någon ny kommer det aldrig bli på samma sätt, då blir det en låtsaspappa och en låtsasmamma. Inte riktigt det jag strävade efter... 

Usch vilket deprimerande inlägg det här blev, men det är så det ser ut just nu. Fast nu kan det nog fan inte bli så mycket sämre, så nu får vi hoppas på mer positivt snart! Jag är iallafall sjukt tacksam för alla fina vänner jag har, min mamma och alla som ställer upp och finns vid min sida. Det är precis det jag behöver, ensam är fan inte stark! 
Vågar jag publicera det här? Jo jag måste. 
Natti natti!